Det blir inte alltid som man tänkt sig
Kategori: Allmänt
Jag växte upp i en familj där otrohet hörde till vardagen. Först var min pappa otrogen mot min mamma, under en ganska lång period under min uppväxt. Grälen avlöste varandra, de gick i parterapi, skulle skilja sig, återförenades, blev passionerat kära igen....grälade, gick i parterapi, skulle skilja sig, återförenades och blev passionerat kära igen. Så där höll det på. Länge. Det var hemskt. Jag minns hur jag vissa nätter plockade ihop lite prylar och rymde hem till min bästa vän några hus bort. Grälen gjorde mig knäckt.
Sedan var det lungt ett tag, mina föräldrar hittade en vardagslunk som funkade, min lillebror kom och det verkade lyckligt hemma. Tills min mamma träffade en man vid sidan av min pappa i 2 års tid. Och så var vi där igen. Men då var jag vuxen, utflyttad, grälen påverkade mig inte på det sättet. Jag vet inte ens om det grälades då. Idag ever min mamma och pappa inte ihop och min mamma lever med den "nya" mannen sedan 16 år tillbaka.
Så ni förstår nog vad jag anser om otrohet. Eller vad jag tyckte.
Inte trodde jag att jag skulle hamna där själv.
Jag kommer använda min blogg som egenterapi. Jag har gått hos en psykolog men kommer ingenvart. Jag har tjatat sönder en kompis, men kommer ingenvart där heller. Om det är för att jag inte vill eller inte kan vet jag inte. Men jag står och stampar i samma sörja och vissa dagar är det olidligt. Jag lurar alla i min närvaro, min man, mina barn, vänner, släkt...ALLA. Jag ljuger och bedrar. Och jag kan inte sluta. Ändå är jag en person som tror på det fria valet. Att alla människor har ett val. Och jag verkar ha oändligt svårt att göra rätt. I perioder gör jag goda försök, ser mig i spegeln och slår mig på kinden och ber mig själv skärpa mig. Vilket jag gör. En tid. Sedan blir saknaden för stor och jag faller dit igen.
