Dagen innan vi ses igen
Kategori: Allmänt
Jag lämnar 1999 ett tag.
I morgon ska vi ses, sist var det 7:e oktober. Det känns som en hel evighet för mig. 1,5 månad är länge när man väntar och längtar och saknar. Jag tänker på honom dagligen, fler gånger om dagen. Jag funderar på om han tänker på mig, om han saknar mig och om han längtar efter mig. Vad han gör, vem han träffar, vilka han äter lunch med. När han kliver upp och när han går och lägger sig. Vad han tittar på på tvn, vilka böcker han läser och vad han äter till middag. Jag tänker på hans fru.
I allt detta har jag en familj jag är delaktig i, en man och två barn där det finns krav på viss närvaro. Trotts allt. Vårt liv ska ju rulla smärtfritt, eller så smärtfritt det kan rulla i vardagspusslets klor. Och även om det troligtvis är svårt för några av er att förstå, jag älskar faktiskt min man. Jag har valt honom en gång i tiden. Att leva med honom, bilda familj och gifta mig med honom. Men jag älskar också Christian.
Klockan 8.45 kommer jag vara hans i morgon, för få stulna timmar. När klockan är 15.00 kommer vi skiljas åt och jag vet inte riktigt när vi kommer att ses nästa gång efter det. Det är alltid det värsta för mig. Ovissheten. Jag hanterar den dåligt.
Det är märkligt, på ett sätt känns det som om han vet så lite om mig. Han vet inte hur jag vill ha mitt kaffe, han vet inte vad jag tycker om att äta till frukost. Eller att jag tycker om att få fotmasage varje kväll, eller att jag alltid duschar med släkta lampor på morgonen för att jag är så ljuskänlig när jag vaknar. Han vet inte att jag byter lakan var femte dag och att jag tvättar av handfat, speglar och toaletter varje kväll när ungarna lagt sig. Däremot vet han att jag älskar kyssar, att jag somnar när han kliar min rygg, att jag blir kåt av rödvin, att jag tycker om att lukta honom i nacken när han slumrar, att jag har ett födelsemärke på höften som ser ut som ett hjärta, att jag hatar att sola men älskar att gå i gamla kyrkor. Att jag tycker om mörker och tända ljus. Att jag blir galen av hans snarkningar men har överseende då vi sover ihop så sällan. att jag har svårt att lyssna och ta in information när jag är uppriven. Att jag tycker han är världens finaste. Och att jag älskar honom.
Jag vet egentligen inte vad av dessa saker som gör mig till den jag är. En kombination av båda kanske. Han känner mig så väl på så många sätt och vis, men ändå så väldigt lite. Det är en konstig känsla.
