attlskatvmn.blogg.se

Ni vet när man bara vill att tiden ska stå still, att bubblan aldrig ska brista. Att man bara ska kunna vara. Så är det alltid när vi träffas. Men tiden tar alltid slut, bubblan brister och vi måste ge oss ut till våra vanliga liv.

Om jag är spänd och förväntansfull dagarna innan är jag lika låg och deppig när vi sagt adjö. Vi vet aldrig när vi ses nästa gång. Handlar det om 2 veckor eller 2 månader. Vetskapen om att inte veta äter upp mig inombords. Det brukar ge med sig efter några dagar. Ser till att hålla mig sysselsatt och upptagen och stressen klingar av. 

Hur länge kan jag hålla på, den tanken snurrar alltid i mitt huvud. Runt runt runt. Det tar liksom aldrig slut. Vi är inne på år 15. Givetvis finns det avbrott i relationen. Tiden innan barnen föddes och tiden efter. I övrigt har vi alltid haft varandra i våra liv, om än små korta mess med frågan "Hur mår du?".  

Han är så viktig för mig, tro mig om jag säger att jag försökt ge upp honom. Och jag har gjort det, avbrutit och avslutat. Flera gånger. Men på något sätt hamnar vi åter i varandras armar igen. 

Idag sa jag att det hela kändes så torftigt, att få några timmar nu och då, det är mycket som ska rymmas där i och jag känner att jag aldrig blir kvar. Jag vill vara ha mer.